Jag är nog en av dom omtänksammaste människor jag vet om, jag finns alltid där för mina vänner, jag skulle kunna åka 100 mil för att bara stötte en vän när den vännen mår dåligt, jag skulle kunna skita i hur jag själv mår och bara försöka få min vän att må bra och ibland tar det emot! 
Ibland orkar jag inte med mig själv för att jag mår så dåligt för att jag inte orkat ta itu med mina egna problem, ibland bryter min kropp bara ner och säger "Sluta Kristina, du måste bry dig mer om hur du mår och hur din kropp mår!" Och den här veckan har varit en sådan vecka, min mage har börjat lägga av, den gör ont och speciellt på kvällarna när jag ska sova sen väcker den mig tidigt på morgonen. 

Min pojkvän skrev imorse till mig att han vill att jag ska kolla upp min kropp nu och inte om två veckor när det har blivit värre, men jag vill inte, jag är rädd, rädd för att någonting ska vara fel igen, eller rädd för att dom säger att det inte är något fel på mig. 

Jag kommer ihåg när min kropp sa ifrån så här mycket senast, det var i december 2010 till februari 2011. Jag var till läkaren och dom hittade inge fel och kallade mig upp till sjukhuset och kvinnokliniken (där ville dom göra en gynundersökning men jag vägrade och gick där ifrån istället, det va fel på min mage inte där nere!) Sen i januari fick jag komma upp akut till barn på sjukhuset och där sa dom att jag hade/har magkatarr. ("Magkatarr, dyspepsi, är ett samlingsnamn för olika besvär från övre delen av magen, maggropen. Magkatarr kan utlösas av till exempel olämplig mat, stress och alkohol. Försök därför att förändra din livsstil om du har tecken på magkatarr." citerat från vardguiden.se läs mer här!) Då berodde det på hur mitt liv var just då, jobbigt, stressigt och deppigt. Det var slutet av höstterminen av 9:an och början på vårterminen. Jag var borta mycket från skolan under den tiden, även innan och efter också.

När jag började gymnasiet släpptes det en klump från min mage. Jag ställde inte ett krav på mig under hela gymnasiet jo, att klara av e i alla ämnen minst och att klara av nationella proven och jag klarade dom målen. Men nu börjar kraven komma igen, jag vet att jag kan bättre, snälla jag är ingen dum blondin utan hjärna som många tror, jag har en hjärna, jag är smart och snabbtänkt men jag använder typ bara en tiondel av min förmåga egentligen och ja jag har dyslexi. Målen för 2:an är lite högre och jag kommer behöva kämpa lite hårdare men jag ska klara det, med familj och vänners stöd ska jag klara av det! Jag ska ha chansen att bli det jag vill bli när jag tar studenten!


Och hur gick jag från att skriva om hur jag är som vän till mina mål? Jag har ingen aning, och jag vet inte om någon egentligen kommer att förstå vad jag har skrivit eller vad jag menar, fast ni kanske inte har orkat läsa det här inlägget? men om ni har gjort det så ber jag om ursäkt för röran! Jag ska komma på fötter igen och jag ska klara det här och samtidigt ska jag klara av att sköta den här bloggen och att vara den bästa vännen jag kan vara! Jag är stark! Jag klarar det här och jag hoppas att ni tror på mig!